Hoppa till innehållet

Sida:Myladys son del II 1925.djvu/169

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

XVII.
HELL DET FALLNA MAJESTÄTET!

DÅ VÅRA FLYKTINGAR NÄRMADE SIG HUSET, märkte de, att marken var uppsparkad som om en ansenlig ryttarskara där färdats fram före dem, och utanför dörren syntes spåren ännu tydligare; vilken denna trupp än varit, hade den här gjort halt.

— För tusan! sade d'Artagnan. Saken är klar… kungen och hans eskort ha varit här.

— Besitta det! utbrast Porthos. I så fall ha de väl ätit upp allt, som fanns på stället.

— Bah, svarade d'Artagnan, de ha väl åtminstone lämnat kvar så mycket som en höna.

Han hoppade av hästen och bultade på dörren, men ingen svarade. Han sköt då upp dörren, som ej var låst, och såg nu att det yttre rummet var tomt.

— Nå? sade Porthos.

— Jag ser inte till någon… Ah!

— Vad är det?

— Blod!