XVIII.
D'ARTAGNAN UPPGÖR EN PLAN.
ATHOS KÄNDE D'ARTAGNAN MÅHÄNDA bättre än denne kände sig själv. Han visste, att det var nog att yttra ett ord, framkasta en tanke åt en man med så djärvt och äventyrligt lynne som gascognaren, liksom man blott behöver låta ett enda korn falla i en rik och bördig jordmån för att vara säker på, att det skall växa upp. Han säg därför helt lugnt sin vän rycka på axlarna och fortsatte sin väg med honom under samtal om Raoul.
Vid nattens inbrott anlände man till Tirsk. De fyra vännerna syntes fullkomligt främmande och likgiltiga i avseende på de försiktighetsmått man vidtog för konungens bevakning. De togo in i ett enskilt hus, och som de i var stund kunde frukta för sin egen säkerhet, inkvarterade de sig i ett enda rum, varifrån de hade fri utgång för den händelse de skulle bli angripna. Betjänterna placerades på särskilda ställen; Grimaud låg på en halmkärve tvärs framför dörren.
D'Artagnan var tankfull och tycktes ha förlorat sin vanliga språksamhet. Han yttrade ej ett enda ord och visslade oupphörligt, i det han gick av och an från sin säng och fram till fönstret. Porthos, som aldrig såg annat än de yttre föremå-
