len, talade till honom som vanligt. D'Artagnan svarade blott med enstaviga ord. Athos och Aramis sågo småleende på varandra.
Dagsresan hade varit tröttsam, men med undantag av Porthos, vars sömn var lika ofelbar som hans aptit, sovo våra vänner dock ganska oroligt.
Morgonen därpå steg d'Artagnan först upp. Han hade redan gått ned i stallet, sett om hästarna och givit alla för dagen nödvändiga order, innan Athos och Aramis ännu stigit upp och medan Porthos ännu snarkade.
Klockan åtta på morgonen satte tåget sig i rörelse i samma ordning som dagen förut. Den enda skillnaden var, att d'Artagnan lämnade sina vänner att rida på sitt håll, under det han gick att fastare knyta föregående dags bekantskap med Groslow.
Den senare, som känt sig angenämt berörd av d'Artagnans beröm, mottog honor med ett artigt småleende.
— I sanning, min herre, sade d'Artagnan, jag känner mig ganska lycklig att ha funnit någon, som jag kan tala mitt modersmål med. Min vän herr du Vallon är en mycket melankolisk natur, varför man knappt kan locka fyra ord ur honom på hela dagen, och ni förstår nog att våra båda fångar inte kunna vara vidare hågade för samtal.
— De äro ju ursinniga rojalister, svarade Groslow.
— Desto större skäl ha de att vara misslynta för att vi ha tagit Stuart, med vilken jag hoppas ni gör processen kort.
— Ja visst, för knäveln, det är just därför vi föra honom till London, svarade Groslow.
— Och jag antar, att ni inte släpper honom ur sikte?
— Nej, det kan ni vara lugn för! Ni ser ju, tillade officeren skrattande, att han har en verkligt kunglig eskort.
— Ja, att han rymmer på dagen kan ju inte vara att be- fara, men på natten…
— På natten fördubbla vi försiktighetsmåtten.
— Vad slags bevakning använder ni?
— Åtta man äro ständigt inne i hans rum.
— Åh tusan! sade d'Artagnan. Då är han verkligen väl
