det han påminde d'Artagnan om det till nästa kväll utsatta mötet.
Dagen därpå tillbringades på vanligt sätt. D'Artagnan red från kapten Groslow till överste Harrison och från överste Harrison till sina vänner. För den, som ej kände d'Artagnan närmare, tycktes han vara vid sitt vanliga lynne, men för hans vänner, det vill säga Athos och Aramis, var hans glättighet feberaktig.
— Vad har han för plan i sinnet? undrade Aramis.
— Låt oss vänta och se, svarade Athos.
Porthos sade ingenting. Med förnöjd uppsyn räknade han, en och en i sänder, de femtio pistoler, han vunnit av Groslow.
Då de på kvällen anlände till Ryston, samlade d'Artagnan sina vänner omkring sig. Hans ansikte hade nu förlorat den prägel av sorglös munterhet, som han hela dagen burit likt en mask. Athos tryckte Aramis hand.
— Ögonblicket nalkas, sade han.
— Ja, svarade d'Artagnan, som hörde detta, ja, ögonblicket nalkas. I natt skola vi befria konungen!
Athos spratt till och hans ögon lågade.
— D'Artagnan, sade han, du skämtar väl inte? Det skulle smärta mig alltför mycket.
— Du är bra besynnerlig, Athos, svarade d'Artagnan, som kan tvivla på mig så. Var och när har du hört mig skämta med en väns hjärta och en konungs liv? Jag säger dig ännu en gång, att i natt eller aldrig skola vi rädda Karl I. Du bad mig hitta på en plan, och nu har jag den.
Porthos betraktade d'Artagnan med ett uttryck av djup beundran. Aramis smålog, som en man, vilken hoppas. Athos var blek och skälvde av spänning.
— Tala, sade Athos.
Porthos spärrade upp sina stora ögon, och Aramis blick hängde fast vid d'Artagnans läppar.
— Vi äro bjudna att tillbringa natten hos Groslow, som ni hört…
— Ja, svarade Porthos, vi lovade ju att giva honom revanche.
