— Gott… men vet ni, var vi giva honom den?
— Nej, var då?
— Hos konungen.
— Hos konungen! utropade Athos.
— Ja, mina vänner, hos konungen. Kapten Groslow är nämligen i natt på vakt hos hans majestät, och för att få någon förströelse under vakthållningen bjuder han oss att hålla sig sällskap.
— Alla fyra? frågade Athos.
— Ja visst, alla fyra! Skulle vi väl lämna våra fångar?
— Aha! utbrast Aramis.
— Låt höra vidare, sade Athos.
— Vi infinna oss alltså hos Groslow… vi med våra värjor och ni med edra dolkar. Vi fyra göra oss till herrar över de åtta soldaterna och deras dumme anförare. Vad säger du om det, Porthos?
— Jag säger, att det blir en ganska lätt sak, svarade Porthos.
— Vi låta konungen taga på sig Groslows kläder; Mousqueton, Grimaud och Blaisois hålla vid närmaste gathörn hästarna i beredskap, vi sätta oss upp, och innan dagen inbrutit äro vi tjugu lieues härifrån. Nå, vad tycker du, Athos?
Athos lade sina båda händer på d'Artagnans axlar och betraktade honom med sitt lugna och milda småleende.
— Sannerligen, min vän, sade han, du har inte din like under solen i fråga om mod och ädelt sinne. Då vi trodde dig helt likgiltig för vår smärta, som du inte behövde dela med oss, har du ensam uttänkt, vad vi förgäves sökt hitta på!
— Tänk, att jag inte kunde komma på det där, sade Porthos, i det han slog sig för pannan; det förefaller ju så enkelt.
— Men om jag förstår dig rätt, så måste vi döda dem alla, inte sant? sade Aramis.
Athos ryste och bleknade.
— För tusan, svarade d'Artagnan, vi måste ju! Jag har länge funderat efter någon utväg att undvika det, men jag tillstår, att jag inte kan finna någon.
