— Och han heter?
— Maillard, men jag tror inte, att det är hans verkliga namn.
— Tror ni, att vi finna honom på hans post i denna stund?
— Ja, säkerligen.
— Låt oss då söka upp er tiggare, herr pastor, och om han är sådan, som ni säger, så har ni rätt, ni har då funnit en verklig skatt.
Gondy klädde sig nu till kavaljer, satte en stor filthatt med röd plym på huvudet, och en lång värja vid sidan, svepte in sig i en vid kappa och följde prästen.
Under det att koadjutorn och hans följeslagare gingo alla de gator, som skilja ärkebiskopshuset från Saint-Eustachekyrkan, sökte de noga utforska folkets sinnesstämning. Folket var upphetsat, men tycktes som en svärm uppskrämda bin ej veta, var det skulle slå ned, och det märktes tydligt, att om man ej kunde skaffa det anförare, skulle alltsammans slutas med endast ett surrande.
Då de kommo fram till Prouvairesgatan, sträckte pastorn ut sin hand mot platsen utanför kyrkporten.
— Se där, sade han, där är han på sin post!
Gondy såg åt det anvisade stället och varseblev en tiggare. som satt på en stol med ryggen mot en av kyrkans sirater; han hade en liten skål bredvid sig och höll en vigvattenskvast i handen.
— Han har av sina företrädare köpt denna plats för att utdela vigvatten, återtog prästen.
— Köpt?
— Ja, sådana platser köpas; jag tror, att han betalat hundra pistoler för sin.
— Den skälmen är väl förmögen då?
— Några av dessa tiggare lämna ibland vid sin död efter sig tjugu, tjugufem, ja ända till trettiotusen livres.
— Hm, sade Gondy skrattande, jag trodde inte, att jag placerat mina allmosor så säkert.
De gingo fram till kyrkan; då prästen och koadjutorn satte
