foten på första trappsteget, steg tiggaren upp och räckte fram sin vigvattenskvast.
Det var en liten, tämligen tjock man om sextiosex eller sextioåtta år, med grått hår och bruna ögon. Hans ansikte röjde striden mellan två motsatta principer, en ondskefull natur, återhållen av viljan, måhända även av ångern.
När han såg kavaljeren, som ledsagade prästen, ryckte han till litet och betraktade honom förvånad.
Prästen och koadjutorn vidrörde vigvattenskvasten med fingerspetsen och gjorde korstecknet, koadjutorn kastade ett silvermynt i hatten, som låg på trappan.
— Maillard, sade prästen, denne herre och jag ha kommit hit för att tala ett ögonblick med er.
— Med mig? svarade tiggaren. Det är en alltför stor ära för en stackars vigvattensutdelare som jag.
Det låg i tiggarens röst en ironisk ton, som han ej helt och hållet förmådde undertrycka, och som förvånade koadjutorn.
— Ja, återtog prästen, vi ville veta, vad ni tänker om dagens tilldragelser, och vad ni hört dem, som gå in i och ur kyrkan, säga därom.
Tiggaren skakade på huvudet.
— Det är bedrövliga tilldragelser, herr pastor, och nu som alltid drabba de det fattiga folket. Vad man säger därom? Jo, alla äro missnöjda, alla beklaga sig, men alla… det är ungefär detsamma som ingen.
— Förklara er, min vän, sade koadjutorn.
— Jag menar, att alla dessa rop, all denna klagan, alla dessa förbannelser bara åstadkomma buller och storm och blixt, det är alltihop, men åskan slår inte ned, förrän det blir en anförare, som leder åskviggen.
— Hör på, min vän, sade Gondy, ni tycks mig vara en duglig man, skulle ni vara hågad att deltaga i ett litet uppror, ifall vi få ett sådant, och ställa er personliga makt och det inflytande, ni vunnit över edra kamrater, till en anförares förfogande?
— Ja, min herre, om blott detta uppror gillas av kyrkan
