— Nåja, sade Aramis, det duger inte att besinna sig härvidlag. Hur skola vi gå tillväga?
— Jag har två planer, svarade d'Artagnan.
— Låt höra den första, sade Aramis.
— Om vi äro tillsammans alla fyra, då jag ger signalen, och denna signal blir ordet »äntligen», så stöta ni två edra dolkar i hjärtat på den soldat, som står er närmast; vi å vår sida göra likaså. Då äro redan fyra man avfärdade; striden blir sedan lika å ömse sidor, emedan vi bli fyra mot fem. Dessa fem giva sig, och vi sätta kavle i munnen på dem, eller också försvara de sig, och vi döda dem. Men om vår värd händelsevis ändrar sig och til sitt spelparti endast inbjuder Porthos och mig… då, för tusan, måste vi tillgripa den yttersta utvägen och slå en dubbel styrka. Det drar väl ut litet längre och blir mera bullersamt, men ni skola då vara till hands med dragna värjor och skynda in vid bullret.
— Men om vi själva skulle bli slagna? invände Athos.
— Omöjligt! genmälde dArtagnan. De där öldrickarna äro alltför tunga och klumpiga. Dessutom skall du komma ihåg att stöta till i strupen, Porthos; det både dödar genast och hindrar dem från att skrika.
— Utmärkt! sade Porthos. Det blir en liten munter dust.
— Förfärligt! Förfärligt! utropade Athos.
— Åh, min känslofulle herr greve, sade d'Artagnan, du skulle göra mer än så på ett slagfält. För övrigt, min vän, om du tycker, att konungens liv inte är värt, vad det kan komma att kosta, så bry vi oss inte om saken, och jag låter Groslow veta, att jag mår illa.
— Nej, svarade Athos, jag har orätt, min vän, och du har alldeles rätt.
I detta ögonblick öppnades dörren, och en soldat inträdde.
— Herr kapten Groslow, sade han på dålig franska, låter meddela herrar d Artagnan och du Vallon, att han väntar dem.
— Var då? frågade d'Artagnan.
— I den engelske Nebukadnezars rum, svarade den strängt puritanske soldaten.
— Det är bra, sade Athos på god engelska, rodnande av
