XX.
LONDON.
DÅ HÄSTHOVARNAS DÅN FÖRLORAT SIG I rymden, återvände d'Artagnan till stranden av den lilla ån och red sedan utåt slätten, i det han så mycket som möjligt styrde kosan åt London. Hans tre vänner följde honom under djup tystnad, vilken fortfor ända tills de, efter att ha beskrivit en vidsträckt halvcirkel, lämnat den lilla köpingen långt bakom sig.
— Den här gången, sade d'Artagnan, då han omsider ansåg sig ha hunnit nog långt bort från utgångspunkten för att kunna sakta hästens språng till trav, den här gången tror jag verkligen, att allt hopp är ute och att det bästa, vi kunna göra är att återvända till Frankrike. Vad säger du om det, Athos? Tycker du inte att det skulle vara förståndigt?
— Jo, min vän, svarade Athos, men härom dagen yttrade du några ord, som voro mer än förståndiga och som hade en ädel och vacker innebörd. Det var, när du sade: Låt oss dö här! Jag påminner dig nu dessa ord.
— Ja, inföll Porthos, döden är ett intet, och tanken därpå bör inte förskräcka oss, men det är tanken på ett nederlag, som
