plågar mig. Efter den vändning sakerna nu tagit, ser jag väl att vi måste strida mot London, mot provinserna, ja hela England, och under sådana förhållanden kunna vi verkligen inte undgå att bli slagna till sist.
— Vi böra övervara det stora sorgespelet till dess sista akt, och den må bli hurudan som helst, så lämna vi inte England, förrän efter upplösningen. Tänker du inte som jag, Aramis?
— Jo, alldeles, min käre Athos; för övrigt tillstår jag, att jag inte skulle ha något emot att återfinna den där Mordaunt. Vi ha en räkning ouppgjord med honom, tycker jag, och vi bruka inte lämna ett land, innan vi betalat våra skulder.
— Nå, det är en annan sak, sade d'Artagnan. Det skälet tycks mig ganska giltigt. Jag skulle gärna stanna ett helt år i London, om så behövdes, blott för att återfinna Mordaunt. Låt oss bara skaffa oss bostad hos någon pålitlig person och uppträda, så att vi inte väcka misstankar, ty nu låter Cromwell säkert söka oss, och enligt min uppfattning är Cromwell inte att leka med. Säg, Athos, känner du i hela staden något värdshus, där man får rena lakan, en god rostbiff och vin, som inte är bryggt av humle och gin?
— Ja, jag tror, att jag vet ett sådant ställe, svarade Athos. Winter förde oss vid vår ankomst till en man, vilken han uppgav vara en gammal spanjor, som tack vare sina nya landsmäns guinéer blivit naturaliserad engelsman. Vad säger du om det, Aramis?
— Förslaget att taga in hos señor Perez synes mig ganska förståndigt, och jag antar det alltså för min del. Vi skola hos honom uppliva minnet av den stackars Winter, för vilken han tycktes hysa stor vördnad. Vi skola säga honom, att vi komma som resenärer för att få se, vad som tilldrar sig, vi skola hos honom ge ut var sin guiné om dagen, och med dessa försiktighetsmått tror jag, att vi kunna vara tämligen trygga.
— Du glömmer ett försiktighetsmått, Aramis, och ett ganska viktigt ändå.
— Vilket då?
