— Att byta om kläder för att inte bli igenkända, sade d'Artagnan. Våra kläder ha ett snitt och en färg, som redan vid första påseendet förråder, att vi äro fransmän. Jag skall köpa mig en kastanjebrun rock, ty jag har märkt, att alla dessa tjockskalliga puritaner äro förtjusta i den färgen.
— Men tror du, att du kan återfinna den där mannen, Athos?
— Ja, säkert. Han bodde vid Green-hallgatan, Bedfords tavern. För övrigt kan jag med förbundna ögon leta mig fram genom City.
— Jag önskar, vi redan vore där, sade d'Artagnan, och jag tillråder, att vi söka komma fram till London före morgonens inbrott, om vi också skulle spränga våra hästar.
— Låt oss då skynda oss, sade Athos. Om jag inte misstar mig, så äro vi knappt åtta eller tio lieues därifrån nu.
De fyra vännerna påskyndade sina hästar och kommo verkligen fram omkring klockan fem på morgonen. Vid tullporten hejdades de av en skiltvakt. Athos förklarade på god engelska att de voro sända av överste Harrison för att underrätta hans ämbetsbroder Pridge om konungens snara ankomst. Detta svar föranledde frågor angående konungens tillfångatagande, och Athos gav så noggranna och bestämda upplysningar därom, att om vakten hyst några misstankar, skingrades de fullkomligt. De fyra vännerna insläpptes således under alla slags puritanska lyckönskningar.
Athos hade rätt, då han sade sig hitta vägen, ty han förde dem direkt till Bedfords tavern och gav sig tillkänna för värden, vilken blev så förtjust över att se honom återvända i så talrikt och ståtligt sällskap, att han genast lät ställa i ordning de bästa rummen i värdshuset.
Förslaget att byta klädedräkt hade enhälligt antagits, och man sysselsatte sig nu med att verkställa det. Värden skaffade dem åtskilliga kläder att välja på. Athos utvalde en svart rock, som kom honom att se ut som en hederlig borgare. Aramis, som ej ville avstå från sin värja, valde en mörkgrön rock med
