— Ja visst, señor, och ni förstår väl, att de skulle ha räddat konungen.
— Anfäkta det! sade Porthos majestätiskt, de bildade ju majoriteten!
— Och ni tror, att konungen skall samtycka till att inställa sig inför en sådan domstol? sade Aramis.
— Han är väl så illa tvungen, svarade spanjoren. Om han satte sig däremot, skulle han föras dit med våld.
— Tack, herr Perez, sade Athos, nu har jag fått tillräckliga upplysningar.
— Börjar du nu sent omsider inse, att saken är omöjlig? frågade d'Artagnan. Och att vi inte kunna uträtta något mot Joyce, Pride och Cromwell?
— Om de också våga döma sin konung, skola de döma honom till landsflykt eller fängelse, det är allt, sade Aramis.
D'Artagnan visslade sin mest tvivelsamma melodi.
— Vi få väl se, sade Athos, ty vi skola väl infinna oss vid sessionen, antar jag.
— Då slippa ni att vänta länge, sade värden, ty den börjar redan i morgon.
— Rättegången var alltså förberedd, redan innan konungen tillfångatogs? sade Athos.
— Helt säkert, svarade d'Artagnan. Den inleddes redan samma dag han såldes.
— Ni veta, sade Aramis, att det var vår vän Mordaunt, som bedrev, om inte själva köpslutet, så åtminstone de första underhandlingarna i denna sak.
— Ni veta också, tillade d'Artagnan, att varhelst jag får tag i herr Mordaunt, så sticker jag ned honom.
— Denne eländige usling! sade Athos.
— Just därför att han är en usling, skall jag döda honom, återtog d'Artagnan. Åh, min vän, jag säger dig, att jag och ingen annan skall döda den där Mordaunt.
— Jag också, inföll Porthos.
— Och jag med, sade Aramis.
— Vilken rörande endräkt! utropade d'Artagnan. Den anstår de hyggliga borgare vi äro. Låt oss nu göra en liten tur
