— Min vän, inföll d'Artagnan, som jag inte förstår engelska, men vi däremot alla förstå spanska, så gör oss det nöjet att tala med oss på detta språk, som är ert modersmål och som ni säkerligen gärna talar, då ni har tillfälle därtill.
— Alldeles rätt, instämde Aramis.
Porthos var helt och hållet upptagen av att skilja köttet från ett kotlettben.
— Ni frågade alltså…? sade värden på spanska.
— Jag frågade, återtog Athos på samma språk, om det finns två parlament, ett rent och ett orent.
— Det var besynnerligt, sade Porthos, i det han lyfte upp huvudet och såg på sina vänner, förstår jag då engelska? Jag begriper ju vad ni säger!
— Vi tala spanska nu, min vän, sade Athos.
— Åh tusan! utbrast Porthos. Det var dumt, det… för eljest hade jag kunnat ett språk till.
— När jag säger det rena parlamentet, señor, återtog värden, så menar jag blott det, som överste Pride rensat.
— Anfäkta, inföll d'Artagnan, det var minsann inte illa! När jag kommer tillbaka till Frankrike skall jag lära Mazarin och koadjutorn den konsten. Den ene rensar i hovets namn, den andre i folkets… på det sättet kommer det till sist inte att finnas något parlament kvar.
— Vem är den där överste Pride, frågade Aramis, och hur gick han till väga för att rensa parlamentet?
— Överste Pride, svarade spanjoren, är en för detta åkare, en mycket klok man, som då han körde sin kärra, kom underfund med en sak, nämligen att då en stor sten låg i vägen, var det bättre att lyfta bort stenen än att försöka låta hjulet gå över den. Av parlamentets tvåhundrafemtio ledamöter voro etthundranittioen i vägen för honom och hade lätt kunnat stjälpå omkull hans politiska kärra. Han tog dem därför, som han förr tog stenarna, och kastade ut dem ur kammaren.
— Förträffligt! utropade d'Artagnan.
— Och alla dessa utdrivna ledamöter voro rojalister? frågade Athos.
