tan med sig, att folkhopen öppnade sig för dem och att de sålunda vunno sitt syfte, vilket strax förut förefallit dem omöjligt, nämligen att komma fram till palatset.
Hela London trängdes vid dörrarna till läktarna. Sedan de fyra vännerna det oaktat lyckats bana sig väg upp på en av dessa, funno de de tre första bänkarna redan upptagna. Som de önskade vara obemärkta, intogo de sina platser, alla ganska nöjda därmed utom Porthos, som gärna velat visa sin röda jacka och sina gröna byxor, och som därför var förtretad över, att de ej fått plats på första bänken.
Läktarna voro anbragta i form av en amfiteater, så att de fyra vännerna från sina platser hade utsikt över hela församlingen. Slumpen hade fogat det så, att de kommit upp på mellersta läktaren och befunno sig mitt emot den för Karl I framsatta länstolen.
Omkring klockan elva på förmiddagen visade sig konungen i dörren till sessionssalen. Han inträdde, omgiven av vakt, men med betäckt huvud och lugn uppsyn. Han såg sig omkring med trygga blickar, som om han kommit dit för att presidera i en församling av trogna undersåtar, och ej för att som anklagad stå till svars inför en rebellisk domstol.
Domarna, synbarligen stolta över att få förödmjuka en konung, beredde sig att utöva denna självtagna rättighet. Till följd härav kom en vaktmästare och tillsade Karl, att bruket fordrade, att den anklagade blottade sitt huvud inför sina domare.
Utan att svara ett ord, tryckte konungen hatten djupare ned och vände sig åt en annan sida. Då vaktmästaren avlägsnat sig, satte han sig i den mitt emot ordföranden framställda länstolen och slog på sin stövel med en liten rörkäpp, som han höll i handen.
Parry, som åtföljde honom, stod bakom honom.
I stället för att betrakta hela denna scen riktade d'Artagnan sina blickar på Athos, vars ansikte avspeglade alla de känslouttryck, som konungen med stor självbehärskning lyckades förjaga från sitt eget. Denna sinnesrörelse hos Athos, denne eljest så kalle och lugne man, förskräckte d'Artagnan.
