— Jag hoppas, sade han, i det han lutade sig intill Athos öra, att du tar exempel av hans majestät och inte är nog dåraktig att utsätta oss för livsfara i denna bur.
— Var lugn! svarade Athos.
— Ah, återtog d'Artagnan, det ser verkligen ut, som om man fruktade någonting, ty man fördubblar vakterna; för en stund sedan funnos här blott bardisaner, men nu ha vi också musköter. Nu finns det vapen för alla… bardisanerna äro ämnade för åskådarna inom skranket, musköterna för oss.
— Trettio, fyrtio, femtio, sextio, sjuttio man, sade Porthos, i det han räknade de nykomna.
— Ah! sade Aramis. Du glömmer officeren, Porthos. Jag tror ändå det lönar sig att även räkna honom.
— Ja visst tusan, svarade d'Artagnan, bleknande av vrede, ty han hade igenkänt Mordaunt, som med dragen värja anförde de musketörer, som ställde upp sig bakom konungen.
— Jag undrar, om han har känt igen oss? fortfor d'Artagnan.
— Nej, genmälde Aramis, han har inte sett oss. Han ser blott på konungen. Anfäkta, med vilka blickar den uslingen betraktar honom! Skulle han väl hata konungen lika bittert som han hatar oss?
— Det tror jag nog, svarade Athos. Vi ha blott berövat honom hans mor, men konungen har fråntagit honom hans namn och hans förmögenhet.
— Det är sant, sade Aramis, men tyst, nu talar presidenten till konungen.
Presidenten Bradshaw började nu verkligen sitt tal till den höge anklagade.
— Stuart, sade han, hör nu namnuppropet på edra domare, och framställ till domstolen de anmärkningar ni har att göra.
Konungen vände sig åt ett annat håll, som om dessa ord ej varit riktade till honom.
Presidenten väntade, men då intet svar gavs, uppstod ett ögonblicks tystnad.
Av etthundrasextiotre medlemmar kunde blott sextiotre
