svara, ty de andra hade, bävande för delaktigheten i en sådan handling, ej infunnit sig.
— Jag skrider nu till uppropet, sade Bradshaw utan att synas märka de tre femtedelarnas frånvaro.
Han började ropa upp de närvarande och frånvarande vid namn. De närvarande svarade med starkare eller svagare röst, allteftersom de hade mod att stå för sin övertygelse. En kort tystnad följde på de frånvarandes namn, som upprepades två gånger.
En viss överste Fairfax namn uppropades även i sin ordning och åtföljdes av denna korta, men högtidliga tystnad, som angav de ledamöters frånvaro, vilka ej velat personligt deltaga i denna dom.
— Överste Fairfax? upprepade Bradshaw.
— Fairfax, svarade en gäckande röst. som man på dess silverklingande ton igenkände såsom tillhörande en kvinna, han är för klok att vara här!
Ett högljutt allmänt skratt hälsade dessa ord, som yttrades med den djärvhet kvinnan hämtar av sin egen svaghet, en svaghet, som skyddar henne för varje hämnd.
— Det var en kvinnoröst! utropade Aramis. Ah, jag ville ge bra mycket, om hon vore ung och vacker!
Han steg upp på bänken för att se åt den läktare, från vilken rösten kommit.
— På min ära, återtog Aramis, hon är förtjusande! Se då, d'Artagnan, alla människor titta på henne, och trots Bradshaws stränga blick bleknar hon inte.
— Det är lady Fairfax själv, sade d'Artagnan; minns du henne, Porthos? Vi sågo henne, tillsammans med hennes man, hos general Cromwell.
Efter ett ögonblick återställdes lugnet, som blivit stört av denna säregna episod, och uppropet fortsattes.
— De uslingarna måste väl avbryta sessionen, då de finna, att de inte äro tillräckligt talrika, sade greve de La Fère.
— Du känner dem inte, Athos. Se bara hur Mordaunt betraktar konungen och hur han småler. Ser han ut som om han skulle frukta att hans offer kunde undslippa honom? Nej,
