om förbarmande och högljudda ångestrop hejdade utbrottet av den redan påbjudna massakern.
Karl I hade även igenkänt de fyra fransmännen; han lade ena handen på hjärtat för att hämma dess slag och höll den andra för ögonen för att slippa se sina trofasta vänner dödas.
Blek och skälvande av raseri. rusade Mordaunt med dragen värja ut ur salen, åtföljd av tio hillebardiärer. Flämtande sökte och frågade han bland hopen, men måste återvända med oförrättat ärende.
Tumultet inne i rättssalen var fruktansvärt. Mer än en halv timme förflöt utan att någon kunde göra sig hörd. Domarne trodde, att läktarna skulle ramla ned.
Slutligen återställdes lugnet.
— Vad har ni att säga till ert försvar? frågade Bradshaw konungen.
Med alltjämt betäckt huvud reste sig konungen, ej i ödmjukhet utan med majestätisk värdighet och svarade med en domares, ej en anklagads ton:
— Innan ni fråga mig så svara mig! Jag var fri i Newcastle, där jag slutit ett fördrag med parlamentet. I stället för att å er sida fullgöra detta fördrag, vilket jag å min sida efterföljde, köpte ni mig av de förrädiska skottarna, icke dyrt, det vet jag nog. Men om ni också köpt mig för priset på en slav, tror ni att jag fördenskull upphört att vara er konung? Nej, ingalunda! Att ingå i svaromål vore att glömma det. Jag svarar er således ej, förrän ni ådagalagt er rättighet att förhöra mig. Att försvara mig vore att erkänna er som mina domare, men jag erkänner er blott som mina bödlar.
Under djupaste tystnad satte sig Karl åter, lugn, stolt och med huvudet alltjämt betäckt.
— Varför äro inte mina fransmän här? mumlade Karl, i det han riktade sina blickar mot läktaren, där de varit synliga. De skulle då fått erfara att deras vän förtjänade att försvaras i livet och begråtas efter döden.
Men förgäves blickade han i hopen efter deras tröstande närvaro; han såg blott slöa och skrämda ansikten och kände sig själv blott ett mål för hat och grymhet.
II. M. S. 14
