— Nåväl, sade presidenten, då han såg att Karl föresatt sig att tiga, vi döma er i trots av er tystnad. Ni är anklagad för högförräderi, för missbruk av konungamakten och för mord. Vittnena skola styrka sanningen härav. Avlägsna er nu, nästa session skall nog förmå er att göra, vad ni nu vägrar.
Karl steg upp och sade, i det han vände sig till Parry, vilken stod där blek och med tinningarna fuktiga av svett.
— Nå, min gode Parry, vad fattas dig? Vad är det som upprör dig så?
— Ack, sire, svarade Parry med tårar i ögonen och i bedjande ton, se inte åt vänster, då ni går ut!
— Varför det då?
— Se inte dit, jag bönfaller er därom, sire!
— Men vad är det då? Säg ut! sade Karl, i det han försökte med blicken genomtränga de dubbla led av vakter, som stodo bakom honom.
— Ja, sire, men lova mig, att inte se dit. De ha på ett bord lagt bilan, varmed man avrättar brottslingar. Denna syn är ryslig, jag ber er, se inte dit!
— De narrarna! utropade Karl, tro de kanske, att jag är lika feg som de själva? Tack, min käre Parry, för att du förberedde mig därpå.
Konungen gick nu, åtföljd av vakten.
Till vänster om dörren syntes den blanka biian med sitt långa, av bödelns hand nötta skaft; den gav ett olycksbådande återsken, som kom från den röda matta, varpå den låg.
Då Karl kommit mitt framför bilan, stannade han och vände sig dit med ett småleende.
— Ah, sade han skrattande, bilan! Vilken sinnrik skräckbild och hur värdig dem, som inte veta, vad en ädling är! Du förskräcker mig inte, bödelsverktyg, tillade han, i det han slog på den med sin smala rörkäpp; jag slår dig i tålmodig förväntan på att du skall slå mig tillbaka.
Han ryckte på axlarna med ett kungligt förakt, fortsatte sin väg och lämnade efter sig helt bestörta alla de människor, som trängt sig fram kring detta bord för att se, hur konungen
