met, liksom för att komma ur den dvala, vari han var försänkt, och gick fram till fönstret, där han genast såg soldaternas musköter blänka. Han nödgades då tillstå för sig själv, att han var fullt vaken, och att hans smärtsamma dröm var verklighet.
Karl återvände tyst till sin länstol, stödde åter armbågen mot bordet, lät huvudet nedsjunka mot handen och överlämnade sig på nytt åt sina drömmar.
Natten var mulen och mörk. Timslagen ljödo långsamt från tornuret i närmaste kyrka. Det bleka skenet från de två vaxljusen framkallade sällsamma ljusreflexer och skuggbilder i det stora, högvälvda rummet.
Ett djupt svårmod överväldigade Karl. Han gömde sin panna i sina båda händer och tänkte på världen, så skön, då man skall lämna den, eller rättare sagt, då den lämnar oss, på sina barns smekningar, så ljuva, synnerligast, då man måste skiljas från dem, och på sin maka, denna ädla och behjärtade kvinna, som ända in i det sista livat hans mod.
Plötsligt hördes hastiga steg i korridoren, dörren öppnades, facklor spredo ett rökigt sken i rummet, och en prästman, klädd i biskopsskrud, inträdde, åtföljd av två soldater, åt vilka Karl med handen gjorde en befallande åtbörd.
De båda soldaterna avlägsnade sig, och skymningen sänkte sig åter över rummet.
— Juxon! utropade Karl, Juxon! Tack, min siste vän! Ni kommer just lagom.
Biskopen kastade en förstulen och orolig blick på den man, som snyftade i vrån vid eldstaden.
— Seså, Parry, sade konungen, gråt nu inte längre… Gud kommer nu till oss genom sin tjänare.
— Om det är Parry, sade prästmannen, så har jag ingenting att frukta; tillåt mig därför, att hälsa ers majestät och säga er vem jag är och varför jag kommer.
Vid denna åsyn och denna röst var Karl nära att uppgiva ett rop, men Aramis lade fingret på sina läppar och bugade sig djupt.
— Chevaliern! mumlade Karl.
— Ja, sire, avbröt Aramis hastigt, i det han höjde rösten,
