sådana förhållanden vara tillräcklig för konungens befrielse. D'Artagnan åtog sig detta mer än svåra värv.
En icke mindre viktig sak var att underrätta Karl om, att man ämnade försöka rädda honom, så att han så mycket som möjligt kunde underlätta sina försvarares avsikter eller åtminstone ej företaga något, som kunde motverka deras bemödanden. Detta farliga uppdrag åtog Aramis sig. Konungen hade frågat, om det var biskop Juxon tillåtet att besöka honom i hans fängelse i Whitehall. Mordaunt hade samma kväll infunnit sig hos biskopen för att meddela honom Karl Stuarts uttalade önskan, ävensom Cromwells bifall därtill. Aramis beslöt, att antingen genom hot eller övertalning söka förmå biskopen att låta honom i hans ställe och iklädd hans prästerliga insignier begiva sig till Whitehall.
Athos åter åtog sig att för att för alla möjliga händelser bereda utväg att lämna England, antingen företaget lyckades eller ej.
Efter mörkrets inbrott stämde man möte på värdshuset klockan elva på kvällen, och alla begåvo sig bort för att utföra sina farliga värv.
Palatset Whitehall var bevakat av tre kavalleriregementen och ännu mer av den oavlåtliga oron hos Cromwell, som kom, gick och ditsände sina generaler eller agenter.
Ensam i sitt vanliga rum, som upplystes av skenet från två vaxljus, satt den livdömde monarken och betraktade vemodigt sin svunna storhets prakt, liksom mången i sin sista stund finner bilden av livet mera lysande och ljuvlig än någonsin.
Parry hade ej lämnat sin herre, och efter domslutet fällde han oupphörligt tårar.
Karl Stuart stödde sig mot ett bord och betraktade en medaljong, på vilken bredvid varandra funnos porträtt av hans gemål och dotter. Han väntade på Juxon och sedan på sin martyrdöd.
Understundom frågade han sig själv, om icke allt vad som tilldragit sig de sista dagarna, blott vore en ond dröm eller en feberfantasi.
Vid denna tanke reste han sig upp, tog några steg i rum-
