börd, minsta sång, minsta tecken av dem, som närma sig er. Speja på allt, lyssna till allt, försök att tyda allt.
— Ack, chevalier, utbrast konungen, vad kan jag väl säga er? Inga ord, om de än komme från djupet av mitt hjärta, skulle förmå att uttrycka min tacksamhet. Om ni lyckas, räddar ni inte en konung… nej, konungavärdigheten är en ringa sak, sedd från schavotten, som jag ser den, nej, ni räddar en make åt hans hustru, en far åt hans barn. Tag min hand, chevalier, det är en väns hand, som skall älska er ända till den stund, då han drar sin sista suck.
Aramis ville kyssa konungens hand, men denne fattade hans och tryckte den mot sitt hjärta.
I detsamma inträdde en man, utan att ens knacka på dörren. Aramis ville draga sin hand tillbaka, men konungen höll den kvar i sin.
Den, som inträdde, var en av dessa halvt prästerliga, halvt militära puritaner, vilka i sådan mängd omgåvo Cromwell.
— Vad vill ni? frågade konungen.
— Jag vill veta, om Karl Stuarts bikt är slut ännu, svarade den nykomne.
— Vad rör det er? sporde konungen. Vi ha ju inte samma religion.
— Alla människor äro bröder, sade puritanen. En av mina bröder nalkas sitt yttersta, och iag kommer för att bereda honom till döden.
— Gå, sade Parry, konungen vill inte skriftas av er.
— Svara honom med någon hövlig fras, sire, viskade Aramis. Det är antagligen någon spion.
— Sedan jag hört min vördige biskop, sade Karl, skall jag gärna höra er, min herre.
Mannen med den lurande blicken avlägsnade sig, dock ej förrän han betraktat Juxon med en uppmärksamhet, som icke undföll konungen.
— Chevalier, sade den senare, då dörren åter var stängd. jag tror, att ni hade rätt och att denne man kom hit i onda avsikter… akta er, så att ingenting händer er, då ni går härifrån.
— Jag tackar ers majestät, svarade Aramis, men var inte
