detta kors håller jag i handen ända till sista ögonblicket, när jag är död, skall ni taga det ur min hand.
— Ja, sire, svarade en röst, som Athos igenkände för att tillhöra Aramis.
Konungen strök upp sitt hår i nacken med ena handen.
— Är det er i vägen, min herre? sade han åt bödeln. I så fall kunde man binda upp det med ett band.
Karl lät dessa ord åtföljas av en blick, som tycktes vilja genomtränga den okändes mask. Denna ädla och lugna blick tvingade mannen att vända sig bort. Men bakom konungens djupa blick fann han Aramis lågande ögon.
Då konungen ej fick något svar, upprepade han sin fråga.
— Det är tillräckligt, svarade mannen med dov röst, om ni stryker bort håret från halsen.
Konungen strök undan håret med båda händerna och sade, i det han betraktade stupstocken:
— Den där stupstocken är bra låg; finns det ingen högre?
— Det är den vanliga, svarade den maskerade mannen.
— Tror ni, att ni kan hugga av mig huvudet med ett enda hugg frågade konungen.
— Det hoppas jag, svarade skarprättaren.
Dessa ord: Det hoppas jag! uttalades i en så besynnerlig ton, att alla, utom konungen, ryste.
— Gott, återtog Karl, hör nu på, bödel! Jag vill inte, att du överraskar mig. Jag faller på knä, för att bedja, då får du ännu inte hugga till.
— När skall jag göra det då? frågade den maskerade bödeln.
— När jag lagt halsen på stupstocken, utsträcker armarna och säger: Remember! Hugg då raskt till!
Den maskerade böjde lätt på huvudet.
— Nu är stunden inne att skiljas från världen, sade konungen till dem, som omgåvo honom. Mina herrar, jag lämnar er kvar mitt i stormen och går före er till det fädernesland, som ej känner några stormar. Farväl!
