Han såg på Aramis och gav honom ett särskilt tecken med huvudet.
— Var nu goda och avlägsna er, fortfor han, och låt mig helt tyst få förrätta min bön. Avlägsna dig, även du, sade han till den maskerade mannen… det blir blott för ett ögonblick. Jag vet ju, att jag tillhör dig, men kom ihåg, att du inte hugger till förrän vid min signal.
Karl föll nu på knä, gjorde korstecknet, närmade sin mun intill plankorna, som om han velat kyssa plattformen och stödde sig med ena handen mot golvet, med den andra mot stupstocken.
— Greve de La Fère, sade han på franska, är ni där, och kan jag tala med er?
Denna röst träffade Athos hjärta och genomträngde det som ett iskallt järn.
— Ja, ers majestät, svarade han darrande.
— Trofaste vän, ädla hjärta, fortfor konungen, jag kunde inte räddas, ty räddning var mig ej medgiven. Nu, om jag än skulle begå en gudlöshet, måste jag säga dig ett par ord; jag har talat till folket, jag har talat till Gud… till dig talar jag sist. Därför att jag velat förfäkta en sak, som jag ansåg helig, har jag mistat mina förfäders tron och förskingrat mina barns arv. En miljon i guld återstår mig likväl ännu… jag grävde ned den i slottskällaren i Newcastle, då jag lämnade denna stad. Du ensam vet nu, var dessa pengar finnas; använd dem till min sons bästa, när du anser tiden därtill vara inne, och säg mig nu farväl, greve de La Fère.
— Farväl, helige martyrkonung! stammade Athos, isad av förfäran.
Nu uppstod ett ögonblicks tystnad, varunder det föreföll Athos, som om konungen stege upp och ändrade ställning.
Med full och välljudande stämma, som kunde höras långt ut på torget, sade konungen:
— Remember!
Knappt hade han uttalat detta ord, förrän ett förfärligt hugg skakade schavottens golv, så att dammet rykte ur klädet och förblindade den olycklige ädlingen. Med en helt meka-
