Athos bleknade; varje förebråelse av hans vän skar ända in i djupet av hans hjärta.
— Vad? Du stannar kvar i London? sade Porthos till d'Artagnan.
— Ja, svarade denne, och du?
— Hm, sade Porthos, om du stannar, så stannar väl jag också, eftersom jag kommit hit tillsammans med dig; jag bör väl inte lämna dig ensam i detta avskyvärda land.
— Tack, min bäste vän. Då vill jag föreslå dig ett litet företag, som vi tillsammans skola utföra, sedan greven lämnat oss, och som föll mig i sinnet, då jag stod och betraktade det där skådespelet, du vet.
— Vad då för företag?
— Jo, att utforska, vem den där maskerade mannen var, som så förbindligt erbjöd sig att halshugga konungen.
— En maskerad man? utropade Athos. Bödeln hade alltså inte undkommit?
— Bödeln? sade d'Artagnan. Han är fortfarande kvar i källaren, där han förmodligen sysselsätter sig med vår värds vinbuteljer. Men du påminner mig om den saken…
Han gick fram till dörren och ropade: Mousqueton!
— Ja, herre, svarade en röst, som tycktes komma från jordens innandömen.
— Släpp ut fången, sade d'Artagnan. Allt är nu förbi.
— Men, sporde Athos, vem var då den eländige uslingen, som lade hand på sin konung?
— En älskare av bödelsyrket, som hanterade bilan med färdighet, svarade Aramis, ty som han hoppades var ett enda hugg tillräckligt.
— Såg ni inte hans ansikte? frågade Athos.
— Nej, han hade mask, svarade d'Artagnan.
— Men du, Aramis, som var honom så nära?
— Jag såg endast ett grått skägg, som hängde nedanför masken.
— Det var alltså en äldre man?
— Bah, sade d'Artagnan, det bevisar ingenting. Då man sätter på sig en mask, kan man väl också sätta på sig ett skägg.
