— Det förtretar mig, att jag inte följde efter honom, inföll Porthos.
— Vet du, min käre Porthos, återtog d'Artagnan, det var just det, som föll mig in.
Athos reste sig, han förstod nu allt.
— Förlåt mig, d'Artagnan, sade han; jag har tvivlat på Gud… då kunde jag väl också tvivla på dig. Förlåt mig, min vän!
— Vi få strax tala om den saken, sade d'Artagnan med ett halvt leende. Under det jag betraktade, inte konungen, utan den maskerade bödeln, fick jag den idén, att jag borde försöka utforska, vem han var. Som vi alltid pläga räkna på varandras hjälp liksom den ena handen bistår den andra, blickade jag heit mekaniskt omkring mig för att se, om inte Porthos var till hands, ty jag såg dig, Aramis, helt nära konungen, och jag visste, att Athos var under schavotten, varför jag också förlåter dig, tillade han, i det han räckte Athos sin hand, ty du måste ha lidit förfärligt. Jag blickade således omkring mig och varseblev då vid min högra sida ett huvud, som varit spräckt, men som hoplappats med svart taft, så gott man kunnat. Anfäkta, sade jag för mig själv, den där sömmen liknar dem, jag brukar göra, och jag måtte säkert ha sytt ihop det där huvudet. Det var också verkligen den olycklige skotten, Parrys bror… ni minns väl honom, på vilken Groslow prövat sin styrka och som blott hade halva huvudet i behåll, då vi träffade honom.
— Ja visst, svarade Porthos, mannen med de svarta hönsen.
— Ja, just densamme, han vinkade åt en man, som stod på min vänstra sida; jag vände mig om och igenkände vår hederlige Grimaud, vilken liksom jag, var uteslutande sysselsatt med att betrakta den maskerade bödeln.
— Oh, sade jag till honom. Som greven brukar tilltala honom med detta enstaviga ord, förstod Grimaud genast, att det var honom man ropade. Han vände sig då om, varseblev mig och sade, i det han pekade på den maskerade mannen:
— Hum? Vilket betyder det samma som: Ser ni?
— Visst tusan! svarade jag.
