— Men, invände även Athos, under din frånvaro…
— Ja, under min frånvaro hade jag ju Grimaud och skotten att sätta i mitt ställe. Innan han hunnit taga tio steg in i huset, hade jag gjort en rond omkring detsamma. Vid den port, genom vilken han gått in, ställde jag vår skotte och tecknade åt honom, att om mannen med svarta masken ginge ut, skulle han följa honom, vart han gick, under det Grimaud i sin tur skulle följa honom och därefter återvända för att invänta oss här. Villebrådet är inringat… vem vill nu vara med om jakten?
Athos kastade sig i armarna på d'Artagnan, som torkade sig i pannan.
— Min vän, sade Athos, du är verkligen alltför god, som förlåter mig… jag har orätt, hundrafalt orätt. Jag borde ha känt dig bättre än så, men på djupet av oss ligger något elakt, som ständigt inger oss misstankar.
— Hm, inföll Porthos, skulle inte bödeln till äventyrs kunna vara Cromwell själv, som för att vara säker på att verket skulle fullbordas, ville göra det med egen hand?
— Åh nej, Cromwell är liten och fet, men den här är smal och snarare lång än kort.
— Någon livdömd soldat kanske, som man på detta villkor lovat nåd, liksom man gjorde med den olycklige Chalais?
— Nej, nej, genmälde d'Artagnan. Han har inte en soldats avmätta gång och är inte heller hjulbent som en ryttare. Han har välformade ben och stolt hållning. Jag skulle misstaga mig mycket, om han inte är adelsman.
— Adelsman! utropade Athos. Omöjligt! Det vore en skam för ståndet!
— Det blir en härlig jakt! utbrast Porthos med ett skratt, som kom fönsterrutorna att skallra. På min ära, en härlig jakt!
— Reser du nu i dag, Athos? frågade d'Artagnan.
— Nej, jag stannar, svarade ädlingen med en hotande åtbörd, som lovade föga gott för den, mot vilken den var riktad.
