— Fort då… våra värjor! sade Aramis. Låt oss inte förlora ett ögonblick längre!
De fyra vännerna togo åter hastigt på sig sina kavaljerskostymer, spände på sig värjorna, kallade upp Mousqueton och Blaisois och befallde dem att göra upp betalningen med värden och ställa i ordning allt för avfärden, enär de med all sannolikhet redan samma natt skulle lämna London.
Natten var alltjämt lika mörk, och snön, som ännu fortfor att falla, tycktes hölja den kungamördande staden i en ofantlig svepduk. Klockan var omkring sju på kvällen; på gatorna syntes knappast några vandrare, alla sutto hemma i sina familjer och språkade helt tyst om dagens förskräckliga tilldragelser.
Insvepta i sina kappor, gingo de fyra vännerna över alla torg och gator i City, om dagen så livliga och uppfyllda av folk, nu så tysta och ödsliga.
D'Artagnan gick före och uppsökte de kors, han med sin dolk ristat i väggarna, men det var så mörkt, att han ej utan möda kunde taga reda på dessa igenkänningstecken. Emellertid hade d'Artagnan i sitt huvud så väl inpräglat varje avvisare, varje fontän, varje skylt, att han efter en halvtimmes vandring med sina följeslagare befann sig mitt framför det ensliga huset.
D'Artagnan trodde ett ögonblick, att Parrys bror försvunnit, men han bedrog sig. Den kraftfulle skotten, van vid sitt hemlands isbetäckta berg, hade sträckt ut sig mot en avvisare, och likt en från sin piedestal nedstörtad bildstod hade han, känslolös för årstidens hårda väderlek, låtit helt och hållet betäcka sig av snö, men då de fyra männen närmade sig honom. steg han upp.
— Ah, sade Athos, se där också en trogen tjänare! Sannerligen, rättsinnade människor äro mindre sällsynta än man tror! Det är ändå en uppmuntran.
— Låt oss inte för hastigt binda några kransar åt vår skotte, sade d'Artagnan. Jag tror, att den gynnaren är här för egen räkning. Jag har hört, att de herrar, som sett dagen på andra
