sidan Tweed, äro mycket hämndgiriga. Det vore nog säkrast för Groslow att hålla sig härifrån, han kunde eljest råka illa ut.
Han lämnade sina vänner, gick bort till skotten och gav sig tillkänna för honom. Därpå gav han de andra en vink att närma sig.
— Nå? frågade Athos på engelska.
— Ännu har ingen kommit ut, svarade Parrys bror.
— Gott. Stanna då kvar hos den här mannen, Porthos, och även du, Aramis. D'Artagnan följer mig till Grimaud.
Grimaud, lika trogen på sin post som skotten, hade ställt sig mot en ihålig pil, vilken han begagnade som skyllerkur.
— Oh! sade Athos.
— Ja, svarade Grimaud.
De närmade sig pilträdet.
— Nå, sporde d'Artagnan, har någon gått ut?
— Nej, men någon har gått in, svarade Grimaud.
— En karl eller en kvinna?
— En karl.
— Ah, sade d'Artagnan, de äro alltså två nu.
— Jag önskade, att de voro fyra, inföll Athos, så vore vi jämnspelta.
— De kanske äro fyra, anmärkte d'Artagnan.
— Hur så?
— Andra män kunde väl finnas i huset före dessa, och som där inväntat dem.
— Man kan ju se efter, sade Grimaud, i det han pekade på ett fönster, genom vars luckor några ljusstrålar utträngde.
— Du har rätt, svarade d'Artagnan, låt oss kalla hit de andra.
De gingo runt omkring huset för att ge tecken åt Porthos och Aramis att komma. Dessa skyndade ivrigt dit.
— Ha ni sett något?
— Nej, men vi skola snart få veta, hur det är, svarade d'Artagnan, i det han pekade på Grimaud, som redan klättrat upp fem eller sex fot från marken, i det han hakade sig fast vid väggens ojämnheter.
