Hoppa till innehållet

Sida:Myladys son del II 1925.djvu/26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— Alla frondörer sätta i morgon en gul rosett på sin hatt. Behöver ni pengar?

— I en sådan här sak går det alltid fortare och bättre, om man har pengar till sitt förfogande.

Gondy gick bort till ett skrin och tog fram en penningpåse.

— Se här femhundra pistoler, sade han, och om saken går bra, kan ni i morgon påräkna lika stor summa.

— Monseigneur, jag skall ärligt redovisa för denna summa, svarade Planchet, i det han tog penningpåsen under armen.

Planchet och prästen avlägsnade sig. Tio minuter därefter anmäldes pastorn i Saint-Sulpice.

Så snart dörren öppnats till Gondys rum, störtade en man in; det var greve de Rochefort.

— Ah, är det ni, min bäste greve! sade Gondy, i det han räckte honom handen.

— Har ni nu äntligen bestämt er, monseigneur? sade Rochefort.

— Jag har aldrig tvekat, svarade Gondy.

— Gott, då tala vi inte vidare därom. Vi ska alltså låta Mazarin dansa?

— Ja, jag hoppas det.

— När börjar dansen?

— Bjudningarna utfärdas i natt, men fiolerna spela inte upp förrän i morgon bittida.

— Ni kan räkna på mig och femtio soldater, som chevalier d'Humières lovat mig vid första tillfälle, då jag kunde behöva dem.

— Femtio soldater?

— Ja, han värvar rekryter och lånar mig dem. Om några fattas, då festen är slut, skaffar jag andra i stället.

— Bra, min käre Rochefort, men det är ändå inte allt.

— Vad mera då? sporde Rochefort småleende.

— Var har ni gjort av hertig de Beaufort?

— Han är i Vendômois, där han väntar tills jag skriver och ber honom komma till Paris.

— Skriv då till honom … tiden är inne.