— Har ni fått några nya underrättelser? frågade Mordaunt.
— Nej. Jag har varit här alltsedan i morse. Jag vet blott, att en komplott uppgjorts i avsikt att rädda konungen. Fyra till arbetare förklädda män ämnade taga konungen ur fängelset och föra honom till Greenwich, där ett fartyg väntade honom.
— Och fastän ers nåd visste allt detta, höll ni er ändå kvar här, långt från City, helt lugn och overksam.
— Lugn, ja, svarade Cromwell, men vem har sagt, att jag var overksam?
— Men om komplotten lyckats?
— Det hade jag önskat.
— Jag trodde, att ers nåd ansåg Karl I:s död som ett ont, nödvändigt för Englands väl.
— Ja, svarade Cromwell, så tänker jag ännu. Men om han blott dog, behövdes intet annat; det hade måhända varit bättre, att han inte dött på schavotten.
— Varför det?
Cromwell smålog blott.
— Förlåt, sade Mordaunt, men ni vet, general, att jag är en nybörjare i politiken, och jag önskar i alla möjliga avseenden draga fördel av den undervisning, min härskare behagar ge mig.
— Jo, därför att man då skulle ha sagt, att jag låtit lagen döma honom, men av barmhärtighet låtit honom undkomma.
— Men om han verkligen hade blivit räddad?
— Omöjligt!
— Omöjligt? Hur så?
— Jag hade tagit mina mått och steg.
— Och ni känner till de fyra män, som företagit sig att försöka rädda konungen?
— Ja, de voro de fyra fransmännen, av vilka drottning Henriette skickat två till sin gemål och Mazarin sänt två till mig?
— Tror ni att Mazarin givit dem i uppdrag att göra, vad de gjort?
— Det är möjligt, men i så fall förnekar han det.
— Ers nåd gav mig två av dessa fransmän, då de inte be-
