XXVII.
SAMTALET.
MORDAUNT HADE ÖVERRUMPLATS SÅ oväntat, han hade stigit uppför trappan under inflytandet av en ännu så outredd känsla, att han ej förmått övertänka sin belägenhet; hans första intryck hade varit den sinnesrörelse, den bestörtning och oemotståndliga skräck, som överväldiga varje man, då hans arm fattas av en hätsk och i styrka överlägsen fiende i samma ögonblick, då han tror denne fiende vara på annat ställe, sysselsatt med helt andra bestyr.
Men så snart han satt sig ned och märkte, att uppskov beviljades honom, lika gott i vad avsikt, samlade han alla sina tankar och uppbjöd alla sina själskrafter. Redo att utnyttja varje tillfälle, som kunde givas honom, till att vare sig genom våld eller list draga sig ur den farliga ställningen, drog Mordaunt sig tillsammans som björnen gör, då han blivit indriven i sitt ide och hans skenbart orörliga öga utforskar alla rörelser av jägaren, som inringat honom.
D'Artagnan väntade utan tvivel att få höra något fientligt uttryck för att få öppna ett av dessa spefulla eller dräpande samtal, han så väl förstod att underhålla. Aramis sade för sig själv:
