— Nu få vi väl höra några utslitna fraser.
Porthos bet sig i mustascherna och mumlade:
— För tusan, det här är då alltför mycket krus för att krossa den ormungen!
Athos drog sig ännu längre in i sin vrå, orörlig och blek.
Mordaunt yttrade ingenting, men sedan han övertygat sig om, att han hade sin värja till hands, lade han lugnt benen i kors och väntade.
Denna tystnad kunde ej räcka länge utan att bliva löjlig. Detta insåg d'Artagnan, och som han bjudit Mordaunt att sitta ned för att språka, ansåg han sig också böra begynna samtalet.
— Min herre, sade han med sin ironiska artighet, ni tycks byta om dräkt lika hastigt som de italienska skådespelare, vilka kardinal Mazarin införskrivit från Bergamo.
Mordaunt svarade ej.
— För en stund sedan, fortfor d Artagnan, var ni förklädd eller rättare sagt klädd som mördare, och nu däremot…
— Nu tycks jag tvärtom vara i den mans kläder, som skall mördas, eller hur? svarade Mordaunt med sin lugna och korta stämma.
— Ah, min herre, hur kan ni säga något sådant, då ni är i sällskap med adelsmän, och då ni bär en så god värja vid sidan.
— Det finns ingen så god värja, att den kan hålla stånd mot fyra värjor och fyra dolkar. Och med tanke på uppträdet i Armentières förundrar det mig ej att jag nu befinner mig bland fyra bödlar.
— Min herre, svarade d'Artagnan med största lugn, ehuru en lätt rörelse av ögonbrynen tycktes förråda, att han började fatta eld, ehuru så lastfull och fördärvad, är ni ännu helt ung, och därför bryr jag mig inte om ert lättsinniga tal. Ja, lättsinnigt, ty vad ni säger i avseende på uppträdet i Armentières, har inte det minsta gemensamt med det här. Vi kunde väl inte sätta en värja i handen på er mor och bedja henne fäkta mot oss. Men med er, min herre, med en ung kavaljer, som hanterar dolk och pistol så, som vi sett er göra, och som
