åtminstone tycks känna reglerna för en duell, ty utrymme komma vi väl att behöva.
— Må vara! svarade Aramis.
— Det var inte litet krångel och krus, det här, sade Porthos.
— Tag plats som han önskar, mina herrar, sade d'Artagnan; vi få inte lämna den här herrn den minsta förevändning att uppföra sig illa, vilket han tycks ha god lust till.
Detta ytterligare hån orsakade icke den minsta förändring i Mordaunts orörliga ansikte.
Porthos och Aramis ställde sig i hörnet vid ena änden av den vägg, vid vars andra hörn Athos befann sig. De båda käm.parna upptogo mitten av rummet; de stodo mitt i skenet från de två lamporna, vilka för att upplysa scenen voro ställda på Cromwells skrivbord.
Detta sken försvagades naturligtvis i den mån man avlägsnade sig från medelpunkten av dess ljuskrets.
— Nå, sade d'Artagnan, är ni nu färdig, min herre?
— Ja, jag är färdig, svarade Mordaunt.
Båda togo på samma gång ett steg framåt, och vid denna enda, samtidiga rörelse korsades klingorna.
D'Artagnan var en alltför utmärkt klinga för att roa sig med att, som det heter, känna sin motståndare på pulsen. Han gjorde plötsligt en briljant fint, som dock parerades av Mordaunt.
Strax därpå gav han honom blixtsnabbt en rak stöt.
Mordaunt parerade med en kontrakvart genom en så obetydlig rörelse med handen, att den ej skulle gått utom kretsen av en ung flickas fingerring.
— Aha, sade d'Artagnan med ett leende av tillfredsställelse. Jag börjar tro, att vi få en munter lek.
— Ja, mumlade Aramis, men tag dig i akt bara!
— För tusan, håll ögonen öppna, min vän! uppmanade Porthos.
Mordaunt smålog nu i sin tur.
— Ah, min herre, sade d'Artagnan, vilket obehagligt småleende ni har! Det är väl f-n själv som lärt er småle så där, eller hur?
