— D'Artagnan! läste han med hög röst.
Gascognaren uppgav ett glädjerop och vände sig därpå till Mordaunt.
— Jag hoppas, min herre, att ni nu inte har något att invända
— Nej, min herre, svarade Mordaunt, i det han drog sin värja och satte klingans spets mot sin stövel.
Från den stund d'Artagnan visste, att. hans önskan var uppfylld och att hans fiende ej skulle undslippa honom, återtog han hela sitt lugn och gick tillväga med all den noggrannhet, han alltid brukade iakttaga vid förberedelserna till en duell. Han vek omsorgsfullt upp sina manschetter och strök högra foten mot golvet, vilket likväl ej hindrade honom från alt märka, att Mordaunt nu för andra gången kastade omkring sig en blick, lika besynnerlig som den, han redan förut uppfångat.
— Är ni färdig, min herre frågade han slutligen.
— Det är jag, som väntar på er, svarade Mordaunt.
— Var då på er vakt, sade gascognaren, ty jag hanterar värjan tämligen bra.
— Det gör jag också, svarade Mordaunt.
— Så mycket bättre, det lugnar mitt samvete. En garde!
— Ett ögonblick! sade den unge mannen. Giv mig ert löfte, mina herrar, att inte angripa mig på annat sätt än en i sänder.
— Säger du det för att få nöjet att förolämpa oss, din lilla orm? sporde Porthos.
— Nej, endast för att jag, liksom denne herre nyss sade, skall kunna ha lugnt samvete.
— Det måste vara av någon annan orsak, mumlade d'Artagnan, i det han skakade på huvudet och med en viss oro blickade omkring sig i rummet.
— Vid vår adelsmannaära! sade Aramis och Porthos på en gång.
— I så fall, mina herrar, sade Mordaunt, så var så goda och tag plats i något hörn och lämna oss tillräckligt svängrum, som greve de La Fère gjort, vilken, fastän han inte vill slåss,
