— Det låter ju ganska sannolikt, sade gascognaren.
— Ja, det tycker jag också.
— För övrigt, återtog d Artagnan, står det oss alltid öppet att skjuta ned karlen, om han bedrar OSS.
— Rid då och sök upp våra vänner, d'Artagnan, och skynda er hit; klockan är snart elva. Vi ha ingen tid att förlora.
D'Artagnan red bort till två ryttare, som med pistolen i hand, vid de yttersta husen i staden fattat posto som vedetter och höllo vakt mitt på vägen, vända mot ett slags vagnslider, där tre andra ryttare höllo utkik och även tycktes vänta.
De två vedetterna mitt på vägen voro Porthos och Aramis. De tre ryttarne vid vagnslidret voro Mousqueton, Blaisois och Grimaud. Den senare hade också en man bakom sig på hästryggen; det var Parry, som till London skulle återföra ädlingarnas hästar, vilka sålts till värdshusvärden för att hetala de skulder, de giort hos honom. Genom detta köpslut hade de fyra vännerna dessutom satt sig i stånd att medföra en penningsumma, om icke ansenlig, dock tillräcklig för att bestrida oförutsedda utgifter och undanrödja möjligen inträffande hinder.
D'Artagnan uppmanade Porthos och Aramis att följa honom, och dessa tillsade betjänterna att sitta av och spänna loss kappsäckarna.
Icke utan saknad skildes Parry från sina vänner; de hade föreslagit honom att följa med till Frankrike, men därtill hade han ej velat samtycka.
Den lilla truppen förenade sig snart med Athos. Men d'Artagnan hade redan återtagit sitt vanliga misstroende; han fann kajen alltför öde och tom, natten alltför mörk och skepparen alltför medgörlig.
Han hade delgivit Aramis dessa intryck, och Aramis, icke mindre misstrogen än han, hade ej litet bidragit att öka hans farhågor.
En lätt smackning med tungan tolkade för Athos gascognarens oro.
— Vi ha inte tid att vara misstrogna nu, sade Athos. Båten väntar, låt oss stiga i.
