— Ja, vad hindrar oss att hysa misstankar och ändå stiga i? sade Aramis. Vi skola vara på vår vakt och hålla ögat på skepparen.
— Om han har några konster för sig, så krossar jag honom utan krus, sade Porthos.
— Väl talat, vän Porthos! svarade d Artagnan. Gå före, Mousqueton!
D'Artagnan hejdade sina vänner och lät betjänterna gå före, för att pröva plankan, som var utlagd från stranden till båten.
De tre betjänterna kommo utan äventyr ned i båten.
Athos följde efter dem, sedan Porthos och därpå Aramis. D'Artagnan kom sist och skakade oupphörligt på huvudet.
— Vad tusan fattas dig, min vän? sporde Porthos. Du kunde på min ära skrämma själve Cesar!
— Jo, vad som fattas mig, det är det, svarade d'Artagnan, att jag varken ser hamnkapten, skiltvakt eller tullvaktmästare i den här hamnen.
— Det var visst att klaga över! sade Porthos. Allt går ju som en dans.
— Ja, det går alldeles för väl, Porthos! Nå, lika gott… på Guds försyn då!
Så snart plankan indragits, satte skepparen sig vid styret och vinkade åt en av sina matroser, som nu började manövrera med en båtshake för att komma ut ur den labyrint av fartyg, vari den lilla båten råkat in.
Den andre matrosen stod redan på babords sida med sin åra i handen.
Så snart årorna kunde begagnas, förenade sig hans kamrat med honom, och båten började glida fram med snabbare fart.
— Äntligen komma vi i väg! sade Porthos.
— Men ack, svarade greve de La Fère, vi fara ensamma!
— Ja, men vi följas dock åt alla fyra och ha undkommit utan minsta skråma… det är ändå en tröst!
— Vi äro inte framme än, genmälde d'Artagnan. Låt oss akta oss för några möten!
