Sida:Myladys son del II 1925.djvu/289

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— Jaså, portvin! återtog d'Artagnan. Nå, det är bra, då slippa vi åtminstone dö av törst.

Därefter vände han sig till Groslow, som torkade stora svettdroppar ur pannan.

— Äro de fulla? frågade han, och Grimaud tolkade hans ord.

— Några äro fulla, andra tomma, svarade Groslow med en röst som i trots av hans bemödande likväl förrådde hans oro.

D'Artagnan knackade med fingret på faten, varvid han fann fem av dem fulla och de andra tomma; därefter förde han, till engelsmannen stora förskräckelse, lyktan ned i mellanrummen mellan dessa kärl och sade sedan, då han fann dessa mellanrum tomma:

— Seså, låt oss nu gå vidare.

— Vänta, sade Groslow, som stannade något efter honom, ännu darrande av förskräckelse, vänta, jag har nyckeln till denna dörr.

Han gick hastigt förbi d'Artagnan och Grimaud öppnade dörren och man befann sig nu i andra avdelningen, där Mousqueton och Blaisois just nu beredde sig att äta kvällsvard.

I denna avdelning fanns tydligen ingenting att undersöka. D'Artagnan fortsatte därför strax in i den tredje avdelningen.

Här hade matroserna sitt rum.

Tre eller fyra uppsatta hängmattor, ett bord, två maskstungna och halta bänkar utgjorde hela möbleringen. D'Artagnan gick fram och lyfte på ett par tre segel, som hängde på väggarna, och då han icke heller här fann något misstänkt, begav han sig genom skeppsluckan åter upp på däck.

— Och den här hytten? frågade d'Artagnan.

— Är min, svarade skepparen. Vill ni se den?

— Ja, öppna dörren.

Engelsmannen hörsammade tillsägelsen, d'Artagnan sträckte in sin arm med lyktan, stack sedan in huvudet genom den halvöppna dörren och sade, då han fann, att detta rum blott var en liten skrubb:

— Nåja, om det finns någon armé ombord, så inte är det