här den är gömd. Nu skall jag gå och se efter om Porthos har fått tag i någonting ätbart.
Han hälsade skepparen med en nick och begav sig åter ned i kajutan, där hans vänner befunno sig.
Porthos hade förmodligen ingenting fått, eller om han fått något, hade dock tröttheten segrat över hungern, ty han låg insvept i sin kappa och sov djupt, då d'Artagnan inträdde.
Athos och Aramis, vaggade av de första havsvågornas mjuka rörelser, hade likaledes börjat tillsluta ögonen, men öppnade dem åter, då deras kamrat kom.
— Nå? frågade Aramis.
— Allt väl, svarade d'Artagnan, vi kunna sova lugnt.
Vid denna lugnande underrättelse lät Aramis sitt huvud åter sjunka ned, Athos gjorde ett vänligt tecken med sitt, och d'Artagnan, vilken, liksom Porthos, hade mer behov av att sova än att äta, avskedade Grimaud och lade sig i sin kappa med dragen värja och på så sätt, att hans kropp tillspärrade ingången och att man sålunda ej kunde komma in i rummet utan att stöta till honom.
