väggen, genmälde Blaisois, och med en borr göra ett hål i ett av faten.
— Det är sant, det låter sig nog göra, men var ska man få ett bräckjärn att bryta loss plankorna och en borr att göra hål på fatet med?
— Verktygsknippan! sade Grimaud, varpå han fortsatte sin räkning.
— Ja visst, verktygsknippan! utropade Mousqueton. Och jag som inte kom att tänka på den!
Grimaud var icke blott sällskapets kassaförvaltare utan även dess vapensmed; utom kassaboken medförde han även verktygsknippa, omsorgsfullt förvarad i hans kappsäck och försedd med alla de nödvändigaste verktygen.
Där fanns sålunda även en borr av ansenlig storlek. Bräckjärnet behövde Mousqueton icke söka efter; dolken, som han hade i sitt bälte kunde ganska väl användas därtill.
Mousqueton sökte upptäcka en springa i brädväggen, vilket ej var svårt, och skred därpå genast till verket.
Blaisois åsåg arbetet med otålighet, blandad med beundran. Emellanåt vågade han göra en eller annan anmärkning, som röjde en viss insikt i konsten att bryta ut en spik eller bända loss en bräda.
Efter några ögonblick hade Mousqueton fått loss tre bräder.
— Si så där, ja! sade Blaisois.
Mousqueton var en motsats till fabelns groda, som trodde sig större än hon verkligen var. Om det också lyckats honom att knappa in en tredjedel på sitt namn, så förhöll det sig dess värre icke så i avseende på hans omfångsrika kroppsgetalt. Han försökte tränga sig in genom den gjorda öppningen, men märkte till sin ledsnad, att ännu ett par tre plankor måste tagas bort för att han skulle kunna komma igenom.
Han suckade och drog sig tillbaka för att återtaga arbetet. Men Grimaud, som nu avslutat sina räkenskaper, hade stigit upp, livligt intresserad av företaget, närmat sig de två kamraterna och sett Mousquetons fruktlösa ansträngningar att uppnå det förlovade landet.
II. M. S. 19
