— Jag! sade Grimaud.
Detta enda ord var lika mycket värt som en sonett, vilken som man vet är lika mycket värd som ett helt poem.
Mousqueton vände sig om.
— Vad? Du? frågade han.
— Jag kan komma igenom.
— Det är sant, svarade Mousqueton med en blick på sin väns långa och smala gestalt, du kan komma igenom, och det utan svårighet!
— Det är bra, sade Blaisois, och han vet ju också, vilka fat som är fulla, eftersom han redan varit där med chevalier d'Artagnan. Låt herr Grimaud gå dit in, herr Mouston.
— Jag kunde lika väl gå in, jag, som Grimaud, sade Mousqueton litet stött.
— Ja, men det hade dröjt länge, och jag är mycket törstig och illamående.
— Gå då, Grimaud, sade Mousqueton, i det han räckte ölkruset och borren åt sin kamrat.
— Skölj glasen, sade Grimaud.
Därpå gjorde han en vänskaplig åtbörd åt Mousqueton till ursäkt för att han fullföljde ett av denne med så goda utsikter påbörjat företag, slank som en ödla genom öppningen och försvann.
Blaisois var hänryckt. Bland de många bedrifter, som alltsedan deras ankomst till England utförts av de hjältar, han haft äran åtfölja, syntes honom denna utan all gensägelse vara den mest beundransvärda.
— Nu ska du få se, sade Mousqueton, i det han betraktade Blaisois med en överlägsenhet, som denne utan invändningar underkastade sig, nu ska du få se, Blaisois, hur vi veteraner kunna dricka, när vi är törstiga.
— Kappan! sade Grimaud med låg röst inifrån det mörka rummet.
— Alldeles rätt! sade Mousqueton.
— Vad menar han? frågade Blaisois.
— Att jag skall skymma för öppningen med en kappa.
— Varför det?
