— De sa en kvart, vi ha således fem minuter på oss, svarade Mousqueton. Vi invänta Grimaud.
— Men tänk om de dödat honom?
— Åh, Grimaud skulle ha ropat.
— Han är ju nästan stum.
— Vi skulle ändå ha hört något buller.
— Men om han inte kommer tillbaka.
— Där kommer han.
Det var verkligen Grimaud, som tog undan kappan från öppningen och stack in sitt ansikte, som nu var likblekt, och vars av förfäran vidgade ögon visade en helt liten pupill inom en stor, vit ring.
I handen höll han ölkruset, som var fullt av något ämne, närmade det intill ljusskenet från den rökiga lampan och mumlade det enstaviga ordet: Ah! med ett sådant uttryck av fasa, att Mousqueton ryggade tillbaka och Blaisois kände sig nära att svimma.
Båda kastade en nyfiken blick i kruset… det var fullt av krut.
Så snart Grimaud var övertygad om att fartyget var lastat med krut i stället för med portvin, som man uppgivit, rusade han till skeppsluckan och var med några språng vid kajutan, där de fyra vännerna sovo.
Han öppnade tyst dörren, varvid d'Artagnan, som låg bakom den, genast vaknade. Knappt hade han varseblivit Grimauds vanställda ansikte, förrän han förstod, att någonting utomordentligt var på färde och ville ropa till, men med en snabb åtbörd lade Grimaud ett finger på sina läppar och släckte med en pust den lilla nattlampen.
D'Artagnan reste sig upp på armbågen, Grimaud lade sig på sitt ena knä och med framsträckt hals viskade han honom i örat en berättelse, som verkligen var nog dramatisk att ej behöva vare sig åtbörder eller minspel.
Athos, Porthos och Aramis sovo under denna berättelse så djupt, som om de icke på åtta dagar fått en blund i sina ögon.
