— Förstår du inte? Tänk. om någon kommer in!
— Ja, det är sant, sade Blaisois med en allt mer stigande beundran. Men då kan han inte se där inne.
— Grimaud ser och tar sig fram överallt, såväl natt som dag.
— Då är han bra lycklig, sade Blaisois, då jag inte har ljus med mig, kan jag inte ta två steg utan att stöta emot.
— Det kommer sig därav, att du inte varit med i fält, upplyste Mouscqueton. Men tyst, jag tror, att det kommer någon här.
Mousqueton lät höra en liten vissling av det slag, som förr i deras unga dagar tjänat betjänterna till varningssignal, återtog sin plats vid bordet och vinkade åt Blaisois att göra likaså.
Blaisois lydde, och strax därpå öppnades dörren. Två män, insvepta i kappor, trädde in.
— Jaså, sade en av dem, ha ni inte gått till sängs än, fastän klockan är en kvart över elva. Det strider mot ordningsreglerna. Inom en kvart måste alla ligga och sova och ljusen vara släckta.
De två männen gingo nu åt dörren till det rum, i vilket Grimaud smugit sig in, öppnade denna dörr, inträdde och stängde den efter sig.
— Åh, sade Blaisois rysande, nu är han förlorad!
— Grimaud är en slug räv, mumlade Mousqueton.
De väntade och lyssnade med skärpta öron och återhållen andedräkt.
Tio minuter förgingo, under vilka man ej hörde det minsta buller, som kunnat ge anledning förmoda, att Grimaud blivit upptäckt.
Därefter sågo Mousqueton och Blaisois dörren åter öppnas; de två männen i kapporna kommo ut, stängde dörren lika försiktigt som de gjort, då de gingo in, och avlägsnade sig, i det de upprepade befallningen, att man skulle gå till kojs och släcka ljusen.
— Ska vi lyda? frågade Blaisois. Det här låler misstänkt.
