XXX.
ÖDET.
D'ARTAGNAN HADE KNAPPT YTTRAT DESSA ord, förrän en gäll vissling hördes från felucken, som började försvinna i misten och mörkret.
— Det där har någonting att betyda, som ni väl kunna förstå, återtog gascognaren.
I detsamma syntes på däcket en lykta, mot vars sken skuggor avtecknade sig i aktern på fartyget.
Plötsligt trängde ett förtvivlans skri genom rymden, och liksom om detta skri sönderskurit skyarna, skingrades i detsamma den töckenslöja, som förut skymt månen, så att våra vänner mot den av ett blekt skimmer försilvrade himlen sågo feluckens grå segel och svarta tågverk avteckna sig.
Skugglika gestalter sprungo förtvivlade omkring på fartyget, och hemska klagorop ledsagade detta ändamålslösa springande.
Mitt under de vilda ropen syntes Mordaunt, med en fackla i handen, på hackbrädet i bakstammen.
Dessa skuggor, som förtvivlade irrade omkring på däcket, voro Groslow och hans folk, som på den av Mordaunt bestämda
