tiden sammankallats, under det att den senare, sedan han lyssnat vid dörren till kajutan för att höra, om musketörerna alltjämt sovo och lugnats av tystnaden där inne, nedstigit i lastrummet.
Vem skulle väl också kunnat ana, vad som tilldragit sig?
Mordaunt hade således öppnat dörren och skyndat till luntan. Ivrig som en hämndlysten och säker på sig själv, liksom alla de, som av Gud slagits med blindhet, hade han tänt eld på svavlet.
Under tiden hade Groslow och hans matroser samlat sig i aktern.
— Hala in linan, befallde Groslow, och drag slupen till oss!
En av matroserna klev över relingen, fattade i tåget och började hala. Linan följde med utan minsta motstånd.
— Tåget är kapat! skrek sjömannen. Här finns ingen båt mera.
— Vad! Ingen båt! upprepade Groslow och rusade fram till relingen. Det är omöjligt!
— Det är så i alla fall, sade sjömannen. Se själv… det finns ingenting i kölvattnet, och här är änden av linan.
Det var då som Groslow uppgivit det vrålande skri, musketörerna hört.
— Vad är det? ropade Mordaunt, som just i detsamma kom tupp genom skeppsluckan och störtade fram till aktern med sin fackla i handen.
— Vära fiender undslippa oss… de ha kapat linan och fly bort i båten.
Mordaunt var med ett språng borta vid kajutan och stötte upp den med en spark.
— Tom! utropade han. Ah, de avgrundsandarna!
— Vi skola förfölja dem, sade Groslow, de kunna inte ha hunnit långt bort, och så segla vi dem i sank.
— Ja, men elden! påminde Mordaunt. Jag har tänt eld på luntan!
— För tusan bövlar! vrålade Groslow, i det han störtade fram till skeppsluckan. Kanske det ännu är tid?
Mordaunts svar var blott ett förfärligt skratt; med av ha-
