tet ännu mer än av förskräckelsen vanställda anletsdrag höjde han sina vilda ögon mot himlen, som för att slunga en sista hädelse mot den, därpå slängde han sin fackla i havet och störtade sig själv däri.
I samma ögonblick och just då Groslow satte foten på trappan i skeppsluckan, öppnades fartyget liksom kratern av en vulkan; en eldstråle sköt upp mot himlen med en knall som av hundra kanoner, avlossade på en gång. Luften genomkorsades av brinnande spillror. Därpå försvann det förfärande skenet, spillrorna nedföllo efter varandra skälvande i djupet, där de släcktes, och luftens dallring var efter ett ögonblick det enda, som tillkännagav, att något hänt.
Men felucken hade försvunnit från havsytan. Groslow och hans män voro förintade.
De fyra vännerna hade åsett allt detta; icke den minsta omständighet av detta förfärliga skådespel hade undgått dem. Ett ögonblick bestrålade av det starka eldsken, som på mer än en lieues omkrets upplyst havet, syntes de alla i olika ställning uttrycka den förskräckelse, som de trots sitt mod ej förmådde kuva.
Snart nedföll eldregnet runt omkring dem, därpå slocknade vulkanen omsider, och mörkret utbredde sig åter över det svallande havet och den på dess yta gungande båten.
De sutto ett ögonblick tysta och uppskakade. Porthos och d'Artagnan, som tagit var sin åra, höllo den mekaniskt över vattnet, i det de omfattade den med krampaktigt knutna händer.
— Nu tror jag sannerligen att allt är förbi, sade Aramis, som först bröt denna dödstystnad.
— Hjälp, mina herrar, hjälp! skrek en klagande stämma, vars ljud trängde fram till vännerna likt rösten av ett havsrå.
Alla sågo på varandra, och Athos ryckte till.
— Det är han, det är hans röst, sade han.
Alla tego, ty de hade liksom Athos igenkänt denna röst. Deras uppspärrade ögon riktades åt det håll, där fartyget försvunnit, och ansträngde sig för att genomtränga mörkret.
Efter ett ögonblicks förlopp började man urskilja en man i öppna havet. Han närmade sig dem med kraftiga simtag.
