Det var första gången d'Artagnan kunnat motstå en bön av Athos, då denne kallade honom sin son.
Aramis drog helt kallt sin värja, som han under simmandet hållit mellan sina tänder.
— Om han lägger sin hand på relingen, sade han, så hugger jag av den som på den kungamördare han är.
— Och jag, sade Porthos, kastar mig i vattnet och stryper honom.
— Ah, mina vänner, utropade Athos med en oemotståndlig känsla, var människor, var kristna!
D'Artagnan drog en suck, som liknade ett stönande, Aramis sänkte sin värja, och Porthos satte sig åter.
— Se ni, återtog Athos, hur uttömda hans krafter äro… en minut till och han sjunker i avgrundsdjupet. Ah, giv mig inte detta förfärliga samvetskval, tvinga mig inte att dö av blygsel, mina vänner, skänk mig den olyckliges liv, och jag skall välsigna er.
— Jag dör, mumlade Mordaunt, hjälp… hjälp!
— Låt oss blott vinna en minut, sade Aramis, i det han lutade sig åt vänster till d'Artagnan. Ett årtag! tillade han, i det han lutade sig till höger åt Porthos.
D'Artagnan svarade varken med ord eller åtbörder; han började uppröras, dels av Athos böner, dels även av den scen, han hade för ögonen. Porthos tog ensam ett årtag, men då intet årtag från andra sidan motsvarade det, vände sig båten därvid blott och närmade Athos den döende.
— Herr greve de La Fère! utropade Mordaunt. Herr greve de La Fère. Det är till er jag vänder mig, det är er jag bönfaller… Hav medlidande med mig! Var är ni, greve de La Fère? Jag ser er inte längre. Jag dör… hjälp… hjälp!
— Här är jag, min herre, svarade Athos, i det han lutade sig fram och sträckte ut sin arm åt Mordaunt. Här är jag, tag min hand och kom upp i vår båt.
— Jag vill inte se på det där, sade dArtagnan; denna svaghet är mig motbjudande.
Han vände sig till de båda vännerna, vilka även flyttade
