sig bort i andra änden av båten, som om de skytt att vidröra den, vilken Athos ensam ej skydde att räcka handen.
Mordaunt gjorde ytterligare en ansträngning, fattade den hand, som räcktes honom, och klängde sig med det sista hoppets häftighet fast vid densamma.
— Bra, sade Athos, lägg er andra hand här.
Han räckte fram sin axel som en andra stödjepunkt, så att hans huvud nästan vidrörde Mordaunts, och de båda hätska fienderna slöto sig intill varandra som bröder.
Med sina krampaktigt knutna fingrar grep Mordaunt tag i Athos krage.
— Seså, min herre, sade greven, nu är ni räddad. Lugna er!
— Ah, min mor, utropade Mordaunt med lågande blick och i en ton av hat, omöjlig att beskriva, jag kan blott skänka dig ett offer, men det skall åtminstone bli det, som du själv skulle ha valt!
Under det d'Artagnan uppgav ett rop, Porthos lyfte åran och Aramis sin värja för att slå till, fick båten en våldsam stöt, Athos tumlade i vattnet, medan Mordaunt med ett triumferande rop klämde till halsen på sitt offer och för att hindra hans rörelser slingrade sina ben kring hans, som endast en orm kan göra det.
Utan att uppgiva något skri, utan att ropa på hjälp, försökte Athos ett ögonblick hålla sig upp på havsylan, men den vidhängande tyngden drog honom ned och han försvann allt mer, snart såg man blott hans långa, fladdrande hår… därefter försvann allt under vattnet, och blott en mängd bubblor, vilka i sin fur snart försvunno, anvisade den plats, där de båda sjunkit.
Stumma av fasa, orörliga, utom sig av vrede och förfäran, förblevo de tre vännerna i den ställning de intagit, med uppspärrad mun, stirrande ögon och utsträckta armar; de liknade bildstoder, men man skulle kunnat höra deras hjärtan bulta. Porthos var den förste, som kom till besinning; han slet hela hårtestar från sitt huvud och utropade med en sönderslitande snyftning:
