— Jag för min del, inföll Aramis, kan just inte säga som du, Porthos; jag känner mig ännu helt uppskakad, ja, till den grad, att jag knappast tror mina egna Ögon, att jag tvivlar på, vad jag sett, ännu spejar omkring båten och i varje ögonblick väntar att få se den uslingen dyka upp med dolken i handen.
— Åh, jag är helt lugn, genmälde Porthos. Han hade fått stöten vid sjätte revbenet och dolken var instucken ända till skaftet. Jag gör dig minsann inga förebråelser för det, Athos, tvärtom. När man stöter till, bör man göra det så där ordentligt. Nej, nu lever jag igen, jag andas åter, jag är munter och glad.
— Sjung inte segersånger för tidigt, Portbos, sade d'Artagnan. Vi ha aldrig svävat i större fara än just nu, ty människan kan väl besegra sina likar, men inte naturens krafter. Vi äro ute på öppna havet, nattetid, utan ledning, i en bräcklig båt… ett vindkast kan komma båten att kantra, och då äro vi förlorade.
Mousqueton drog en djup suck.
— Du är otacksam, d'Artagnan, sade Athos. Ja, är det inte otacksamt att tvivla på försynen i samma stund, då den nyss på ett så underbart sätt räddat oss. Tror du väl, att den fört oss vid handen genom så många faror för att sedan övergiva oss? Nej, säkerligen inte. Vi avseglade med vestlig vind, och denna vind blåser ännu.
Athos blickade mot himlen för att söka utforska väderstrecken.
— Se där ha vi Karlavagnen; följaktligen ligger Frankrike däråt. Låt oss nu driva med vinden; om den inte kastar om, skall den föra oss mot kusten i trakten av Calais eller Boulogne. Om båten skulle kantra, så äro vi nog starka och nog skickliga simmare, fem av oss åtminstone, att åter kunna uppresa den, eller om denna ansträngning skulle vara för stor för våra krafter, att hålla oss fast vid den. Vi befinna oss på den väg, som alla fartyg taga, vilka gå mellan Dover och Calais eller mellan Portsmouth och Boulogne. Det är därför sannolikt, att vi, när det blir dager, möta någon fiskarbåt, som kan taga upp oss.
