— Men om vi händelsevis inte skulle möta någon sådan och vinden vände åt norr?
— Då, sade Athos, skulle det bli annorlunda. Vi skulle då inte finna land förrän på andra sidan Atlanten.
— Det vill säga, att vi skulle omkomma av svält, sade Aramis.
— Det är mer än troligt, svarade greve de La Fère.
Mousqueton drog åter en suck, ännu djupare än den förra.
— Nå, Mousqueton, vad är det med dig? Varför suckar du oupphörligt så där?
— Jag fryser, herre, svarade Mousqueton.
— Det är omöjligt, genmälde Porthos.
— Omöjligt? sade Mousqueton förundrad.
— Ja visst. Du har ju hela din kropp betäckt med ett lager av fett, som skyddar den mot luftens inverkan. Nej, det är något annat… svara uppriktigt.
— Ja, herre, det är just detta fett herrn prisar, som förskräcker mig.
— Varför det, Mouston? Tala öppet, herrarna tillåta det.
— Jo, herre, jag kommer ihåg, att på slottet Bracieux fanns en mängd reseskildringar, och bland dessa var också en av Jean Moquet, en ryktbar forskningsresande från Henrik IV:s tid.
— Nå, än sedan då?
— Jo herre, återtog Mousqueton, i dessa reseskildringar talas mycket om äventyr till sjös och faror, liknande den, som i denna stund hotar oss.
— Vidare, Mousqueton, denna likhet är mycket intressant.
— Jo, herre, vid sådana tillfällen, säger Jean Moquel, ha sjöfarande den ohyggliga plägseden att äta upp varandra och att börja med…
— Den fetaste, inföll d'Artagnan, som i trots av deras allvarsamma belägenhet ej kunde låta bli att skratta.
— Ja herre, svarade Mousqueton, något förbryllad av denna munterhet, och tillåt mig säga, att jag inte kan se något roligt däri.
— Min gode Mousqueton, du är själva den förkroppsligade
