hatt på änden av en åra för att tilldraga sig deras uppmärksamhet, vilkas öron ljudet av rösterna skulle träffa.
En stund därefter fördes de i släptåg av den till fartyget hörande båten och stego upp på barkens däck. Grimaud erbjöd skepparen å sin herres vägnar tjugu guineer, och gynnade av en god vind, satte våra fransmän klockan nio på morgonen sina fötter på fäderneslandets mark.
— Anfäkta, vad man känner sig stark efter det här! sade Porthos, i det han intryckte sina stora fötter i sanden. Försök nu att söka gräl, att kasta sneda blickar eller reta mig, så skall man få erfara, med vem man har att göra. För tusan, jag skulle kunna utmana ett helt rike!
— Men jag, sade d'Artagnan, råder dig att inte utbasuna din utmaning så högt just nu, ty det förefaller mig, som om man här iakttoge oss noga.
— Bah! sade Porthos; man beundrar oss.
— Vet du, min käre Porthos, svarade d'Artagnan, det smickrar mig inte alls, det försäkrar jag dig. Där borta ser jag svartrockar, och i vår belägenhet oroar mig svartrockar, det erkänner jag.
— Det är tullvaktmästare, som visitera fartygen, sade Aramis.
— Under den förre kardinalen, den store kardinalen, menar jag, sade Athos, hade man fäst större uppmärksamhet vid oss än vid varorna. Men ni kunna vara lugna, mina vänner, under den här fäster man mer uppmärksamhet vid varorna än vid oss.
— Jag är inte så säker på det, sade d'Artagnan, och jag beger mig bort till sandrevlarna.
— Varför inte till staden? frågade Porthos. Jag skulle tycka mer om ett gott värdshus än de där otäcka sandvallarna, som Gud skapat blott för kaniner. För övrigt är jag mycket hungrig.
— Gör som du vill, Porthos, återtog d'Artagnan. För min del är jag övertygad om att fria fältet är säkrast för män i vår belägenhet.
D'Artagnan, som var förvissad om att få de flesta rösterna
